Min födelse- och uppväxtmiljö var dramatisk nog: jag kom till världen en kall februaridag år 1919, i dalen mellan Halleberg och Hunneberg, strax nedanför den mäktiga ättestupa där vikingarna kastade sig ned när de ansåg sig ha sett tillräckligt av livet.  

Mitt barndomshem finns fortfarande kvar - glädjande nog, när så mycket annat ändrats eller är borta. I grannhusen bodde alla släktingar på såväl fars som mors sida. En trygg och sammansvetsad släkt, med tre systrar Eriksson som var gifta med tre bröder Hult. Det var en harmonisk värld att leva i, och en omgivning med mängder av naturliga lekplatser, som skapt för en nyfiken och aktiv pojke. Det allra bästa var de många små gårdarna, vars åkrar tog vid bakom stugornas trädgårdar. Byn syntes knappast, den låg gömd mellan de höga klipporna, och de små välskötta egnahemmen sträckte sig i rader mellan järnvägsvallen och den gamla landsvägen som sträcker sig från Vänersborg till Lidköping. Socknen hette Västra Tunhem, en församling i Skara stift och numera tillhörig Vänersborgs kommun.  

Nere i samhället Vargön ligger Ronnums herrgård, som på den tiden ägdes av Vargöns Bruk, den självklara arbetsplatsen för bygdens befolkning. Bolaget drev själv det tillhörande jordbruket, och corps de logis byggdes om till ungkarlslyor. Ända upp till 20 män åt och bodde i det stora huset samt i en flygel. 1951 renoverades gården och byggdes till, men 1984 såldes corps de logis jämte flyglarna, parken och flera villor till de nuvarande ägarna, däribland Erik Florén. Han och hans hustru Annique har med mycket arbete och möda skapat ett förstaklasshotell och en gastronomisk högborg i världsklass av Ronnum, och fått en rad välförtjänta utmärkelser. 1989, i älgjaktstiden, arbetade jag som gästkock i köket tillsammans med Ronnums kockgiganter Richard Halleröd och Erik själv. Det var för mig en oförglömlig kulinarisk utflykt till min barndoms trakter!  

På granngården Lilla Harvheden upplevde jag mina bästa dagar. Där fick jag lära mig bondens liv från grunden, jag fick se när korna kalvade, när benen började synas och kom allt längre ut tills farbror Ville drog i den blöta kalvkroppen som gled ner i halmen. Kon vände på huvudet och tittade med stora ögon på den skälvande varelsen. Det var en säregen upplevelse för en liten grabb.  

Jag älskade att rida på hästarna och leda korna ner till ån, att springa efter grisarna och fånga in dem för kvällen, att leta ägg i hönsens reden och att vara med och köra in höet sedan ängen slagits. Allt var en lång kedja av alldeles naturliga upplevelser; det var inte något märkvärdigt i att ston och kvigor skulle betäckas, och någon skolans sexualupplysning varken fanns eller behövdes. Det var bara att ropa på farbror Ville och säga att ”nu vill kossan Palma till tjuren”. Varvid Palma leddes bort till gården där tjuren fanns – detta var långt före ”sädesärlornas” tid – och drängen och pigan assisterade och såg till att tjuren ”kom åt’na”, som man sa.  

Och så slakten, den traditionsbundna grisslakten. När djuret väl var slaktat hängdes det upp i bakbenen på logen. Blodet som tappades ur togs noga tillvara och vispades med lite salt tills det var kallt. Det var vid en grisslakt jag första gången skötte en visp, men det blev rakt inte den sista!  

Klövarna höggs av, strupen och tungan skars bort och sedan snittades buken upp med den vassaste kniven, från svansroten ner till halsen. Inälvorna togs noggrant till vara, av lever och hjärta och annat gjorde man lungmos. Tarmarna lades i varmt vatten, sköljdes i kallt och de sålunda rengjorda fjälstren skrapades försiktigt innan de blåstes upp och hängdes för förvaring och senare användning vid tillverkning av korv. Grishuvudet höggs av och klövs sedan, liksom själva griskroppen. Fötterna och underbenen – läggarna – höggs också de av, och slutligen styckades skinkorna och kotlettraden ut.  

Lilla Harvhedens husmor Valborg Hallkvist, ”Bollan” kallad, gjorde blodpudding och paltbröd av blodet jag vispat. Hennes blodpudding med russin i åt jag med förtjusning, däremot smakade blodpalt (paltbröd) med stekt fläsk mig inte. När hon bjöd på rätten skyllde jag på att mamma väntade mig där hemma; det var, tror jag, de enda gånger jag dristades ljuga för den genomgoa Bollan. Men samtidigt var jag nyfiken, och stannade kvar i hennes kök när hon gjorde paltbrödet. Hon värmde svagdricka och hällde den sakta i det redan silade blodet under vispning, varefter hon hällde blandningen i ett stort tråg och tillsatte rågmjöl, jäst samt kryddor. Tråget ställdes, med rena handdukar över, i finrummet för att innehållet skulle få jäsa. När det var klart bakades hålkakor av degen, och dessa träddes upp på stänger och hängdes på vinden för att torka.  

Vid anrättandet lades de torra kakorna i handduksknyten och ångades under lock. Vattnet var saltat, och en tallrik eller ett fat lades på botten. När koket var klart tog Bollan upp kakorna, bröt dem i bitar och lade dem på tallriken tillsammans med stekt fläsk och vit mjölksås, som serverades gårdens folk vid det stora matbordet. Det var då jag med ett ”tyvärr” tackade nej och fick väldigt brått hem till mor!  

När hösten kom var det dags för tröskningen, och det blev liv på gårdens loge. Det tunga slitet med den otröskade säden krävde hjälp av många armar. Hela arbetsstyrkan stod på rad, och i ladan langades sädeskärvarna från den ene till den andre, upplöstes och överlämnades slutligen till Axel, tröskchefen själv, som matade tröskverket. Detta drogs av två hästar, Melker och Vega, och jag debuterade som deras körkarl vid åtta års ålder. Melker och Vega drog runt, runt den långa träbommen som var förbunden med ett spel i mitten. Från spelet gick ett järnrör som i sin tur drog verket inne på logen. Det blev lön för mödan också – en femtioöring om dagen! Att efter fyra dagars arbete få en hel tvåkrona i handen, det var en lycka som fyllde hela bröstet. Och lycka var det också att få skolledigt under tröskdagarna.  

Det var en hård kamp som fördes på gårdarna i dalen. Arbete i markerna vår, sommar och höst, och i skogen under vintern. Men trots knappheten och det tunga arbetet fanns en trygghet och en gemenskap bland bygdens folk som jag saknar i dag. Det fanns alltid grannar som ställde upp när det krävdes, och många hjälpande händer vid t.ex. tröskningen. Allt krävde medverkan av gårdens folk. Jorden skulle bearbetas och gödslas – konstgödsel förekom bara i begränsad omfattning. Naturgödsel och kalk spreds, och därpå följde plöjning, harvning och sådd; samt sist bultning, då åkern vältades för att fröna skulle bli lagom myllade. Även mina goda vänner Vega och Melker fick bekänna färg. Jag kommer fortfarande ihåg hur deras senor spändes när plogbillen trängde djupt ned i marken. Lugnt och säkert gick de med farbror Ville bakom plogen medan ”Lille Allan” traskade bredvid och höll tömmarna. Rakare fåror kunde man inte tänka sig! Säd och hö slogs med slåttermaskin, på svåråtkomliga ställen med lie, och sedan hässjades skörden på torkställningar för att sedermera köras in i ladan. När i sinom tid tröskningen var avklarad var det dags att ”köra till kvarn” med de fyllda sädessäckarna. Den kvarn vi nyttjade låg i Vargön, vid Önafors intill Göta älv. Vattnet brusade och kvarnhjulen dånade medan kraftiga karlar bar in säckarna till mjölnaren som hällde säden i kvarntratten. När vi vände hemåt var säckarna fyllda med mjöl. Och jag minns när tant Valborg - klädd i långt blått förkläde och med uppkavlade ärmar – satte deg i det stora baktråget, deg gjord på mjöl som farbror Ville och jag ordnat! Ännu känner jag doften av bakebrödet från ugnen i murstocken och smaken av en nybakad halverad brödkaka med ett tjockt lager nykärnat smör. Det var en gudaspis! Men givetvis fanns också viss fritid, som jag ägnade åt bl.a. amatörteater. Redan som 9-åring debuterade jag i en barnpjäs hos IOGT:s ungdomssektion. Åren framöver tilldelades jag flera roller, och uppträdde även som ”sångare”, med halmhatten käckt på svaj, i lokala cabaréer. Vid 17 års ålder spelade jag informator i ”Sme’Olas stora synd”, och vi turnerade t.o.m. runt om i bygden med den. Min teaterkarriär fick dock ett brått slut strax efteråt. När SSU i Vargön firade ett jubileum fick regissören Olle Hallsten i uppdrag att bland alla lättare nummer komma med något seriöst. Han bestämde sig för Shakespeares ”Hamlet”, sedan han hittat ett litet häfte med ”Hamlet och Vålnaden” ur detta dramatiska verk. Jag fick rollen som Hamlet, medan min bror fick spela vålnaden.  

Ingen av oss hade en aning om Hamlets historia, och det hade dessvärre inte regissören heller. Hans uppfattning om prinsens klädsel var – förstod vi sedan – inte riktig. Han sade åt mig att skaffa en rock, en s.k. bonjour, och av min morfar fick jag låna en sådan, jämte stärkkrage, veck och kravatt. Av gamla bruksarbetare fick jag dessutom låna Pro Patria-medaljer att fästa på bröstet. Min bror var klädd i en heltäckande svart kåpa, som syddes av min syster, men tyvärr inte provades under repetitionerna. Det visade sig vid föreställningen att tyget var alldeles för tjockt, min bror var nära att kvävas och hans repliker hördes svagt endast till de första två bänkraderna.  

Föreställningen ägde rum i Vargöns Folkets Hus, och varade cirka 15 minuter. Publiken, som inte heller var så hemma i Hamlets historia, applåderade pliktskyldigt. Jag har försökt att glömma, men minns än i dag vissa repliker: ”Att vara eller inte vara, det är frågan, mån’ ädlare att lida och fördraga” kunde varit en vädjan till publiken, medan ”O, gräsligt, övermåttan gräsligt” väl symboliserade hela föreställningen. Efter det beslöt jag att lämna scenen för alltid – ”Hamlet” knäckte mig.  

Men solen hade sina fläckar även i min barndom. Att gå i Kartens sexåriga folkskola var inte i min smak. Jag ansågs visserligen som en begåvad elev, men var en ”värsting” enligt dåtidens mått. Jag var van vid det fria livet på en bondgård, och nu måste jag dagligen sitta still i en skolbänk. Det är troligen inte många som liksom jag kan skryta med att ha fått en örfil av lärarinnan redan första dagen i första klass. Man kan dock förstå henne, att knyta fast den framförsittande lilla flickans fläta i skolbänkens ryggstöd var naturligtvis inget som en snäll och väluppfostrad gosse gjorde.  

Eleverna var indelade i tre grupper. Den första var de som bodde i närheten och därför åt skolfrukost hemma, samt förmögna föräldrars barn, som ibland hämtades med bil. En andra grupp – till vilken jag hörde – hade med sig smörgåsar hemifrån och åt i vestibulen. Den tredje och sista gruppen bestod av de fattigaste barnen, åt vilka välling och bröd serverades på snickarbänken i slöjdsalen på kommunens bekostnad.  

Också barnens klädsel uppvisade en stor variation, beroende på föräldrarnas ekonomiska situation. Helt absurt var, att alla på examensdagen skulle vara finklädda. Det var inte lätt för fattiga föräldrar, som kanske hade åtta – tio barn att försörja. Jag minns hur gråtande mödrar kom till min far, som var fattigvårdsstyrelsens ordförande, för att be om pengar till barnens examenskläder. Annars var faktiskt brist på skor och kläder en giltig frånvaroorsak från skolarbetet!  

”Fattigvården” var dåtidens benämning på ålderdomshemmet, vars föreståndare var en herr Lokrantz. Jag cyklade dit med hans lön en gång i månaden. Han bjöd alltid på saft, och medan jag drack den gick han fram och tillbaka på golvet, framför det stora porträttet av Hitler som hängde på ena väggen, och höll tal om vad han kallade ”Europas räddare”. Hans motto var disciplin, vilket säkert de intagna på fattighuset blev varse.  

Den kungliga älgjakten vartannat år på Halleberg och Hunneberg var en stor händelse i bygden. Kvällen före jaktstarten anlände det kungliga tåget till Lilleskogs station, där det ställdes på ett sidospår och användes för övernattning av Gustav V och hans jaktsällskap. På morgonen hade jägmästarna genomgång med jägarna i det kungliga tåget, och uppe på berget var det genomgång med drevfolket. I vart och ett av de två dreven deltog 80 man.  

Så var det dags – trumpetsignalen ljöd för uppställning! Det var noga med säkerhetsbestämmelserna, varje drevkarl hade sin bestämda plats och sitt eget nummer, som han med jämna mellanrum skulle ropa upp. På så vis hade man ordning på kedjan och kunde kontrollera att den inte bröts. Vid trumpetsignal nummer två gjordes halt och drevet stannade. Ännu en signal, och det fortsatte. Hela tiden drevs älgarna fram mot skytteskärmarna bakom vilka jägarna stod. Alla drevkarlar var f.ö. ense om att Gustav V var en god skytt. Frampå förmiddagen serverades lunch för jägarna i och utanför kronojägarbostället. Drevkarlarna fick sin obligatoriska älgbulle och dricka.  

Tusentals tillresande människor kantade vägen då kungligheterna och deras sällskap återvände från jakten. Man viftade med flaggor och hurrade, och Gustav V var alltid på gott humör, tog i hand och hälsade på pensionerade jägmästare, kronojägare m.fl., inklusive den gamle skomakaren och mästerskytten Bengtsson. Kungen frågade honom en gång om han fått något byte under årets jakt. Bengtsson svarade rakt på sak och med hög röst: 
– Inte ett sket, Ers Majestät! 
Det svaret blev sedan ett talesätt i bygden. 

Kungligheternas middag serverades i restaurangvagnen, och med säkerhet lär kungens köksmästare Paul Arbin inte sällan ha lagat till en av Gustav V:s favoriträtter, Tullgarnspaj med ett läckert innehåll av kyckling och kalvbräss. Ibland varierade han denna anrättning genom att ha små kalvfiléer och frikadeller i pajen.  

Ju äldre man blir desto mer tänker man tillbaka på sin uppväxt. Minnen från barndomen har skapat kärlek till vissa maträtter. Vår familj på sju personer fick råvaror till soppor och efterrätter från familjens trädgård, och den stekta tuppen eller den kokta hönan hämtades från den egna hönsgården. Visst smakade det gott, men vad jag ändå bäst minns är söndagssteken. Jag kan än i dag i minnet se mamma framför mig då hon skummar av den tjocka grädden till såsen från den feta mjölken i spillkummen. Vid matbordet på söndagarna rådde frid och högtid, och till detta bidrog i mina ögon icke minst kalvsteken.  

Gnid in steken med salt, peppar och krossad timjan. Bryn den i ugn i 200 grader tillsammans med benen tills den fått färg och späd sedan med buljong. Ös ofta under c:a 1,5 tim – då bör steken vara klar. Ta upp steken, sila skyn och skumma av fettet. Den klassiska rätt skall givetvis serveras med färsk inlagd gurka samt  

På den tiden fanns antagligen ingen soja i handeln utan mamma lagade den själv. Hon brynte strösocker i en gjutjärnspanna på spisen över stark eld tills sockret antagit en mörkbrun färg. Man måste akta sig så att det inte blir alldeles svart, för då blir det beskt. Sist tillsatte hon varmt vatten, sockret stelnade, sojan silades och fylldes på flaska. Under veckans måltider var det lite si och så med middagslugnet. Så kunde t.ex. äppleplättar med sirap orsaka stridigheter. Plättarna portionerades ut på tallrikar, och en kruka med sirap ställdes mitt på bordet. I den fick alla syskonen doppa en stor sked, men bara en gång till varje portion! Alltså gällde det att få med så mycket sirap som möjligt vid varje ”dopp”. Mina systrar ansåg att jag fuskade, eftersom jag alltid lyckades få mer än de. Detta berodde på att jag behärskade tekniken: jag doppade hastigt och vred samtidigt skeden. Förnöjt kunde jag sedan ringla sirapen över plättarna.  

Vispa ihop plättsmeten och låt den stå en stund. Rör ner smöret strax innan gräddningen. Skär de skalade och urkärnade äpplena i tunna skivor. Varva dem med socker och kanel på ett fat, och låt det stå en stund tills sockret lösts upp lite grand. Hetta upp plättlaggen, smörj med smör och häll i lite av smeten. Lägg en äppleskiva på varje plätt, häll på lite mer smet och grädda plättarna. Servera med sirap och eventuellt lite vispad grädde.  

Ur minnets skafferi vill jag även bjuda på köttsoppa med klimp, en rätt som samtliga i familjen tyckte om. Den lagades av den buljong som man får då man kokar pepparrotskött, och var med andra ord en dagen-efter-rätt. För att inte glömma krusbärskrämen ... och det välsignade fårköttet!  

Får och lamm gifver oss mycken näring utan att vara fettbildande. Lämpar sig särskilt för personer som hafva benägenhet för överflödig fetma, äfvensom för blodfattiga och svaga personer. 
(Gammalt visdomsord)  

Fåravel var inte vanlig på gårdarna i dalen, och de får som fanns hölls mestadels för ullens skull, fårkött var svårsålt. Det sades allmänt att köttet smakade ull, och därför var rätter med fårkött sällsynta i mitt hem. Hur det kommer sig att just får i kål har blivit min favoriträtt vet jag inte; kanske just för att det inte serverades så ofta.  

Min mor var svårt sjuk en längre period - hon dog vid bara 45 års ålder. Under den tiden åt vi barn ibland hos mormor, som lagade en rätt med fårkött och kål som jag tyckte smakade mycket gott. Kanske bidrog den till min förälskelse? Av mormor har jag ärvt en gammal kokbok från 1905 som heter Godt Bord, skriven av Sigrid Nordenfalk. Där finns ett recept som påminner om mormors anrättning:  

I djup kastrull fräses ett godt stycke smör med en rågad matsked hvetemjöl, hvarpå så mycket kokande vatten påspädes att alltsammans blir som en lagom simmig sås. Häri nedlägges, i lagom stora bitar, sönderskuret fårkött av bringan, halsen eller bogen, jämte lite salt, hvarvtals med förvälld och sönderskuren hvitkål. På kålen strör man lite hvitpeppar.  

Sista varvet i kastrullen skall vara kål.  

Här och där mellan hvarven lägger man en bit smör. 1/2 à 1 liter vatten påhällas efter mängden av kött och kål.  

Alltsammans får koka på mycket sakta eld. Då köttet och kålen äro kokta tillsättes om man så vill litet köttextrakt för att förhöja smaken på såsen